Sova med någon för första gången

Träffas aldrig hållt på bussen då barnen ska man inte manus vad. 2017-12-05 killarna för första gången med en kille skulle en kille första gången. Tack så kan den andra personen, det är 17 apr. 2010-11-30 heeji helgen jag vet hur snabbt man ska sova hos dem för första. 9 dejtingvanor som är rädd för ca 3. 4. Sova över Säsong 1 — Avsnitt 4. Sova över. 29 maj 2019 • 5 min. Publicerad Ons 29 maj 2019 06:00. 5 min. Del 4 av 12: Sova över. Leona och Sedona är systrar. I dag ska de sova över hos en kompis för första gången. Men hur ska det gå att somna när man ska sova någon helt annanstans än i sin egen säng? Första gången May 26, 2014 Uncategorized Böcker , books , Janet Evanovich , Karen Chance skoogish Eftersom jag inte har någon direkt genre i denna blogg - än - så tänkte jag börja med att skriva om vad jag läser om dagarna (när jag hinner) - Första gången jag hånglade med en tjej var jag 16. Jag visste att jag inte var bisexuell ... Han slutade då kyssa mig och hjälpte mig av med min skinnjacka och sedan min tröja. Han kysste mina bröst samtidigt som han försökte öppna upp min BH med ena handen. Han fick ganska snabbt upp spännet och tog av mig BH:n. Han tittade på mina bröst som han nu såg för första gången och han såg väldigt intresserad ut. Del 4 av 12: Sova över. Leona och Sedona är systrar. I dag ska de sova över hos en kompis för första gången. Men hur ska det gå att somna när man ska so... Här är ett klipp från Discovery Channels kommande säsong av Shark Week där vi får följa med en robot som filmar en vithaj. Det ska enligt Discovery vara första gången någon ser en sovande vithaj. Man förklarar även lite mer om vad vithajar pysslar med nattetid. Sova över Är det vanligt att era barn får sova över hos jag fått följa ett barn med hemlängtan hem mitt i natten men andra gången fungerade det bra Sova borta för första gången! Leon ska sova över hos farmor och farfar för första gången till helgen. Vi tänkte det är lika bra att \ Köp Liv och Emma: Emma sover över. Hur var det när ni sov hos er kille/tjej för första gången? Jag känner mig jätte nervös inför det även om jag vet att det inte kommer hända något :) Känner mig nervös för allt, typ att han ska se mig utan smink och jaa allt sådant tramsigt. Har aldrig varit tsm med någon förut så känns läskigt att ha en människa så när inpå Sova borta för första gången! Skrivet av: Lena: Leon ska sova över hos farmor och farfar för första gången till helgen. Vi tänkte det är lika bra att 'öva' innan bebisen ska komma i mars, det kan ju ev. bli lite mer brått med att vi försvinner mitt i natten, eller t.o.m. att det tar mer än 1 dygn (det tror vi inte, eller hur!). Förutom bajs är barnens sömnrutiner en av de mest omtalade teman bland föräldrar. Vi har inte haft större problem med att sova med lillusen, snarare tvärtom, på bb ville de t.ex. klä av honom för att väcka honom för att äta. Vanligen har han somnat när han fått kvällsmjölk, mer än så har man inte behövat natta honom.

Känner mig så ledsen och besviken på min sambo

2020.09.11 14:09 lostpassword3896 Känner mig så ledsen och besviken på min sambo

Det här ska ju egentligen gå till off_my_chest eller så men jag lyckas verkligen inte få ut det här på englesk och dessutom vill jag helst slippa amerikanska moralister. Well. Moralisterna kanske kommer här också iofs. Ska försöka att inte tråka ut er med detaljer.
Jag och min sambo träffade när hon var 18 och jag 27. Vi var först kompisar som ibland hade sex med varandra och efter ett tag så flyttade hon ihop med mig eftersom att hon behövde någonstans att bo. Några månader efter flytten så blev vi ett par och mindre än ett år efter det föddes vårt första dotter. inte den mest optimala tågordningen men nu blev det så.
Vårt förhållande har varit stormigt från dag ett. Vi har båda psykisk ohälsa som vi brottas med. Två gånger har vi gjort slut. Första gången var 2017 och vårt andra barn hade just fötts några månader tidigare. Vi var isär i typ två månader innan jag kom tillbaka. Vi lovade att vi skulle jobba på vårt förhållande och gå i terapi. Att vi skulle bli bättre på att finnas där för varandra. Inget va detta hände och vi pratade mindre och mindre om sådant som inte rörde hemmet eller barnen. Det gick typ sex månader mellan gångerna vi hade sex.
Det tog slut sommaren 2018. Hon tycker att jag gjorde slut, jag ser det mest som att det var oundvikligt att det gjorde det. men ja. Det var väl jag som sa de sista orden "då finns det väl inget mer att göra då".
Vi träffades några gånger under hösten, mest med barnen. Vi låg två gånger och båda gångerna blev vi ledsna och arga på varandra. Det var en shittorm och verkligen inte värt det. Maj 2019 får jag ett sms från henne. Hon vil ses och ligga. Tydligen har hon drömt om mig. Egentligen borde jag väl sagt nej men jag tänkte nog mest "vafan. varför inte?". Sedan dess har vi setts hela hösten och i februari blev vi ett par igen.Det kändes så mycket bättre. Vi såg till att ha roligt. Vi reste bort tillsammans för att komma ihop oss igen. Vi var i ett bättre headspace än förut. Vi båda var bättre medicinerade och hade väl hunnit lära känna sig själva lite mer.
Vi skulle inte flytta ihop! Hon var iofs tydlig med att hon ville ha samboliv igen men inte så snabbt inpå. Dessutom ville hon inte att jag skulle flytta in bara för att mitt andrahandskontrakt tog slut. Låter väl löjligt men hjärnspöken finns där och jag ville inte heller stressa. Jag fixade en ny, större lägenhet och det tog väl typ två veckor för henne att flytta in.
Det funkade. Det rullade på. I juli skulle vi gå ut och ha det mysigt på htell bara hon och jag. på en pub träffade hon en kompis och hon började hänga med hans gäng. Det blir ofta så när hon/vi går ut så jag fick väl hänga på även om det kändes rätt surt. Hon började snacka med en kille och glömde typ bort mig.
Helgen efter så hängde hon hos honom från fredag till söndag. Hon var nästan omöjlig att få tag i och kunde inte berätta när hon tänkte koma hem. jag var rätt förbannad och när hon väl kom hem så bråkade vi. Hon kallade mig kontrollerande. Måndag kväll kom det fram att hon var förälskad i snubben. Hon ville åka och träffa honom igen. Hon ringde mitt i natten för att tala om att hon inte tänkte komma hem. Jag talade om att jag började bli trött och utmattad
Alltså. jag har inget emot det här i sak. Jag har själv helt klart pollytendenser och har velat ha ett öppet förhållande men valt att inte pusha för det iom att hon inte velat ha det. Att hon nu bad om att öppna vårt förhållande var en chock men det kändes spännande. En oväntat utveckling som kunde bli kul.
I början fungerade det bra. Det kändes som att vi stärktes och vi bekräftade varandra mer. Men det tog kanske max två veckor innan det vände. hon blev sämre, ja rent sagt usel, på att håla överenskommelser och vara ärlig. Hon sa att hon skulle komma hem men var borta ett dygn till. Vi missade två möten på banken för att hon försov sig. Hon ringde mitt i natten och sa att hon tänkte stanna kvar istället för att komma hem. jag sa att jag började bli trött av att jobba heltid, hämta barnen, sköta allt hemma och vara stressad över att inte veta när hon skulle vara hemma. Hon blev först arg och kontrade med att det var många ensamstående som levde som jag gjorde nu. Sedan lovade hon mig att jag skulle få sova ut en söndag. Klockan 01:17 ringer hon och säger att hon sitter i en park och att det är för långt att åka hem. När jag blir sur så lägger hon på men jag hinner först höra hur hon gnäller över mig som att hon var värsta tonåringen.
När hon är hemma pratar hon bara om den här killen och hans gäng. Hon blir irriterad när jag försöker ge henne en kram eller annan närhet. Hon säger inte att hon älskar mig förutom när jag säger det först.
Min hyresvärd vill flytta tillbaka. Eller det vill hon ite alls men hon orkar inte hyra ut mer i andra hand eftersom att föreningen klagar på oss. jag har inte berättat det för henne för att jag inte vill att hon ska stressa över det. Vi har sagt att det smartaste vore att flytta in i hennes tvåa. Det blir trångt men får gå. Hon tycker att vi ska vänta med att planera något. Det är tre veckor kvar innan jag måste vara ute.
I förgår låg vi och tjafsade halva natten. jag lyfte att jag inte känner det som att hon vill vara med mig längre. Hon berättar att hon vill flytta tillbaka till sin lägenhet för som det är nu är jag bara en tråkig partner att komma hem till. hon vill att vi ska ses när vi faktiskt vill det. Hon ville bara vänta med att tala om det för mig.
I en månad har jag litat på henne även om hon inte gett mig ett enda skäl att göra det. jag har tänkt att det är för att allt är nytt för henne, för att hon vill leva ut lite av sin ungdom som ju gått förlorad. Jag har litat på att hon har kvar känslor för mig eftersom att hon lovat att säga till om det ändras. Istället har hon behandlat mig som skit. Jag har knappt sett henne på en månad och som jag skrev så pratar hon inte om annat än den här kilen. Hon har kanske träffat barnen någon kväll i veckan. Jag har fått ta allt ansvar för hennes hund, som jag egentligen inte ens skule få försöka uppfostra. Men värst är alla gånger hon sagt att hon ska komma hem., sagt att vi ska spendera tid med varandra men sedan inte gjort det. Som när vi såg 25 minuter av en film innan hon drog iväg för att gänget skulle ut.
Jag känner mig så ledsen och sviken av henne. Jag är inte längre arg. jag orkar inte vara det.
Jag ville mest skriva av mig. Jag har få vänner som jag kan snacka om det här med och den som skulle förstå har just nu nog med sitt eget. Så jag lämnar det till er typ.
submitted by lostpassword3896 to sweden [link] [comments]


2020.01.26 16:19 krazy8krazystr8 Syra, sprit och snutar - de gick åt helvete

Inledning
Vi hade varit vakna sen 06, jag och method man, min kompanjon i följande äventyr. Mitt tåg anlände i det mörka och snöiga Östersund tidigt, tidigt, och Method plockade upp mig på stationen. Vi hälsade glatt och snackade skit några timmar, tills det var dags för hans föreläsningar. Det lämnade mig ensam att utforska denna lilla stad i norr. Jag lyckades snoka reda på några andra avskum att hänga med och blev väl införstådd med marknaden på stulen fläskfilé som amfetaministerna skrapade ihop en hacka på, klämde en äcklig kebab och trakasserade en elavtalssäljare med ändlöst tjatter i brist på underhållning. Mr. Method Man återkom och sov ikapp några timmar medans jag förströdde mig på annat vis – läs tre feta jollar.
Till slut var det iallafall dags för kvällens krök – jag tog två mg alprazolam och hällde i mig duktigt med etanol för att smörja stämbanden. Tyvärr var klicken vi var med så förbannat tråkiga att jag trots min värds stränga förmanande kickade en jolle, naturligtvis i all diskretion. Spriten och pillren gjorde sig påminda och jag smet ut i svalen och slaggade en timme, innan jag hade energi att pallra mig hemåt till lyan och slagga ytterligare en timme eller två i nästa trappuppgång i väntan på meth som hade nycklarna.
Vi möttes och splittade en XXL kebabtallrik med extra allt och taggade sen back to Basecamp. Då hade vi varit vakna i snart ett dygn, hade magarna fyllda av transfetter och kött, var ganska packade och jävligt slitna. I method's lilla lilla etta mitt inne i smetrum kläckte jag snabbt idén att “fan, ska vi inte trippa på lapparna som ramlade in i lådan häromdagen?”. Det var nämligen min julklapp till min käre vän, featuring flugsvamp.
Bombs away, motherfucker
Sagt och gjort hade vi båda snabbt varsin 125 micrograms Lapp på tungan. Inga förberedelser, ingen eftertanke, ingen plan. Vi brukar droppa MD några gånger om året ihop, och jag är en jävel för säkerhet. Noggrant uppmätta doser, avstängda lurar, stock up på magnesium några dagar innan, plan b om något går snett och så vidare. Så var inte fallet denna kväll.
Att tillägga är även att allting slår oändligt mycket hårdare på min späda, oskuldsfulla väns stackars fysiologiska apparat, så jag brukar dra en fetare dos i regel. Även då märkte Method man helt plötsligt efter en liten stund att bananen han käkade plötsligt vägde två ton, och att lyfta armen inte var att tänka på. Jag blev avundsjuk, så jag gick och sket. På toan började jag garva utav helvete utan anledning, där jag satt i mörkret av någon obskyr anledning. Jag slutförde processen och drog ut till det enda, sjuttonkvadratiga rummet som utgjorde kvällens zone. Vi båda skrattade och skrek till varann och tro fan att led-slingan hade det vackraste vita ljus jag sett, fyllt av små galaxer! En annan slinga flöt ihop med väggen i bästa Van Gogh-stil, och den lilla tavlan på en strand expanderade tills den täckte hela jävla väggen och jag kunde höra några mås-as skriva högt ovanför mig.
Method försökte säga något där han satt på den nyinköpta kontinentalsängen, men hans mun var ur funktion. Per telepati kunde jag höra vad han sa, och jag svarade på samma vis. Kommunikationen skedde via ögonen, men tiden det tog för hans blick att nå min snittade typ 50 år, vilket var så jävla bisarrt.
Vi satt där i sängen i ungefär 200 år vill jag minnas, och nånstans därinnan svalde jag två till lappar (count: 375 mcg) innan jag kände att fan, kanske dags att landa ett snäpp. Det var inget som hände. Istället antog allt en grön färg, och Method man började lösas upp enligt matrix mönstret, mitt framför mina ögon.
Det var då jag insåg, att vi var fucked. Jag höll mig lugn och det slog mig när jag drack vatten från en färgglad skål att det var som att vara fem år igen, mer eller mindre. Jag tvingade i Method en alpra för att dämpa hans tripp lite, men han var gone. Han trodde det var en sömntablett och släckte alla underbara lampor och tvingade mig att gå och lägga mig och sova. Det var lite knepigt, för under mitt täcke var hela Göteborg fyllt av miniatyrmänniskor som var på väg till jobbet och grejer. Kunde inte störa dem genom att lägga mig där liksom.
Jag försökte förklara det här för vännen min, men han lackade tionde gången jag kom tillbaka och tvingade mig. Det var ungefär då det började gå snett. Någonstans här tog vi de sista lapparna, jag var 500 mcg deep och han 250.
Helvetet på jorden, och en massa snutar
Han la första projektilspyan mitt i rummet, tätt följt av en i diskhon och tre bredvid, bakom, och på, toaletten. Lukten och synen av halvsmält kebab blev för mycket för mina stackars överkänsliga sinnesnerver och jag följde kutym bredvid sängen. Det var mörkt, stinkande och klibbigt överallt. Att golvet hade samma struktur och form som maten hjälpte fan inte heller.
Jag öppnade det enda fönstret i hopp om räddning, och fick den i form av kall, torr, ren, underbar luft. Tyvärr reflekterades allt ljus som blått i snön, och jag yttrade tyst den enda frasen “blåljus...”. Method tappade greppet totalt. Vi båda såg plötsligt tre piketbussar svänga upp utanför, och hörde några patruller på väg upp för trapporna. Hans ångest var på max. Skulle bli utsparkad från skolan, hans brud skulle göra slut, inte få nåt jobb – han kunde absolut inte torska nu. Han skrek och gormade på mig, drog några stabila krokar i sidorna på mig och undrade hur fan jag kunde satt honom i en sådan situation. Jag skrek tillbaka att jag hanterar det här, håll bara käften och vänta. Det var några otroligt förvirrade månader som flöt på det viset tills jag intåg att ingen kommit än. Det fanns inga grisar. Min uppskattning är att det här pågick i tio minuter ungefär – men hela viben ändrades. Allt hade bara hänt i våra huvuden.
Vi tittade synkroniserat in i den spytäckta, mörka lägenheten från hallen och såg bara ondska och panik komma därifrån. Vi bestämde oss för att gå på promenad. Det var typ tio minus och utan mössa eller sockar i adidasdress och tunna jackor kickade vi.
Method Man må rappa som en gud när han är nykter, men 2 lappar djupt med riksångest visualiserade han sig borttagen med ambulans eftersom. dött, eller att aina klippte honom. Typ här fattade jag att vi tagit syra, att shuno fick psykos deluxe, och att vi var mitt ute en stad. Min lösning? Promenad, brorsan.
*Hela våra liv på en istid lång promenad *
Den senaste istiden var 10k år lång. Meth ömsom sprang ifrån mig, ömsom stannade upp och lyssnade på mitt kommando och fatta att ingen var efter oss. Hans alpra kickade då, ungefär. Hans minne funkade i cirka 5 sekunder, sen var det panik mode igen. När jag började fundera lite närmre på dessa frågor, vart vi var, vart vi skulle, vilka vi var, och varför det var så jävla helvetes beckmörkt så satans länge, kändes det som att även jag förlorade kampen om mitt sinne med hela jävla universum. Någonstans i skogen vaknade jag till, isbetäckt och förvirrad. Mina instinkter kickade till liv – detta var en faktiskt kamp mot döden. Method var inte i skick att gå tillbaka till stan, han var 100 väck fortfarande. Han lugnade av att gå, och att komma in i skogen. Det kändes som vi skulle svälta ihjäl, dö av törst och frysa till nekros där ute. Jag insåg att vi är fan människor, och våra kroppar är så extremt jävla flexibla att det räcker om vi håller uppe tempot på promenaden, ständigt upprepades lugnande ord och fraser så Method skulle bli cool.
På alls jävla platser och tider – 05 ser vi en riktig piket svänga upp framför oss. Method avfärdar hela skiten för inget är ju ändå på riktigt och han är “död eller Red Man eller vad var är vi Vilken planet?”. Så jag gör vad en gammal anabolaräv lärt mig noggrant, och vevar upp armen och vinkar glatt över gatan. Jag trodde allt var kört på riktigt nu – men de gled vidare. Fet.
Jag upprepade ett mantra jag kom på – muskler, värme, överlev. Det var de tre sakerna vi behövde just nu. Det funkade. Jag har aldrig i mitt liv ställts framför en större fysisk påfrestning. Method Man var ur funktion men vi var fan på väg att bli sterila av kylan så när vi siktade en underbar, självlysande skylt som lovade värme och kaffe efter en 10 000 år lång istid tog själva primaldriften över och vi spurtade de sista 100 meterna in o den underbara, varma centralstationen.
Muhammad Ali, fraktaler, fuck this
Vi störtade in genom dörrarna och hade gått ett varv runt i lokalen på en sekund. Två max trippade grabbar som beter sig som att de aldrig i sina liv känt värme eller sett människor. Vi slår oss ner utan diskretion rakt bredvid den lokala becknaren. Stirrar på en toalettdörr i minuter utan att fatta hur den egentligen fungerar. Fraktaler överallt, aldrig sett så flippad belysning som på centralstationen. Något mer landade återvänder vi till den sargade läggan, ser tavlan med Muhammad Ali förvandlas till en pågående match, och tänker fuck this. Löser hotell på något vis, efter ett nekande pga superslitna får vi äntligen ett källarrum utan fönster med en säng på 6 kvadrat för det underbara priset 1395:-. Stannar inne 8 timmar innan det lagt sig. Fuck människor och fuck en spya.
så, vad tog jag med mig? jag var så otroligt glad över att vara vid liv, uppskattade minsta sak jag hade, som att inte frysa till exempel, min depression dog ut i en vecka, och jag ska definitivt bli läkare. 10/10 rekommenderar. Method man skulle hellre ta en kula i ansiktet än att ta syra igen. well, be careful homies.
K
submitted by krazy8krazystr8 to droger [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.07.08 21:24 KUKEN_I_BAKEN Konstig upplevelse med sömnparalys

Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta här, hur som helst så gör jag det nu i alla fall. (kastabortkonto)
Så jag har bara upplevt sömnparalys två gånger tidigare. Första gången för någon månad sedan och andra gången tidigare i veckan. Inatt däremot hände en väldigt konstig grej som jag inte riktigt kunnat släppa.
Jag vaknade mitt i natten med sömnparalys. De tidigare två gånger jag gjorde det blev jag vettskrämd men den här gången visste jag var det var och kunde därför vara lugn. När det släppt satte jag mig upp i sängen i några sekunder för att sedan lägga mig igen. Nästan direkt när jag la mig ner så kände jag hur kroppen sakta liksom "stängdes av" igen och återgick till sömnparalysen. Samtidigt kände jag en väldigt stark känsla i hela bröstet, jag vet helt ärligt inte hur jag ska förklara det. Jag tänker mig känslan som människor som dött och kommit tillbaka igen beskriver. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö, men jag var inte rädd. Jag accepterade det bara. Det var en bra känsla. Allt kändes bara så fridfullt.
Efter någon minut av denna underliga sömnparalys så vaknade kroppen till igen och jag kunde återigen sätta mig upp. Jag var nu mycket förvirrad. Jag la mig ner igen och kunde efter några sekunder känna hur allt detta hände igen, men innan kroppen var helt "avstängd" så kunde jag avbryta den påbörjade sömnparalysen genom att röra på armar och ben. Även denna gång kom känslan i bröstet tillbaka, men den försvann när jag avbröt det hela och satte mig upp en tredje gång.
När jag ännu en gång la mig ner i sängen så påbörjades det igen men då satte jag mig upp direkt. Nu var jag mest irriterad på det hela och ville bara sova. Det hände säkert fem gånger till, men till slut somnade jag.
Såhär dagen efter är jag bara förvirrad och lite orolig för vad som egentligen hände. Har någon annan upplevt något liknande? Jag är inte religiös, tror inte på det paranormala, tar inga droger eller mediciner och har inte druckit sedan midsommar. Hela den här texten kanske är jätteflummig men ja ja det är som det är.
submitted by KUKEN_I_BAKEN to sweden [link] [comments]


2018.09.05 12:37 f-to-b [Seriös] Vet inte vad jag ska göra

Vet inte vad jag ska göra längre. Mitt liv är en nedräkning till dagen jag känner att jag inte orkar fortsätta mera. Antingen avslutar jag på egen hand eller så kommer jag tvingas leva såhär i 50-60år till innan jag äntligen får dö i min ensamhet.
Jag har under några år gått runt och inte haft några känslor för något. Har varken varit glad eller ledsen mer än korta ögonblick. På jobbet, med familjen och med vänner så tar jag på mig min mask och låtsas. Frågar dom hur jag mår så svarar jag "som vanligt" för att jag inte vill ljuga och säga att det är bra.
Allt skit började med senaste tjejen jag träffade. Det var nästan 3 år sen nu. Hon ljög för mig från första stund, och korkad som jag var köpte jag allt. Trots att vi inte sågs mer än några månader så sabbade det min självbild då hon "använt" mig till att vara otrogen mot sin kille och för att jag varit så jävla lättlurad. För mig har ärlighet och att vara trogen sin partner alltid varit en absolut grundpelare som man inte under några som helst omständigheter får rubba, men i och med detta så tappade jag fotfästet.
Efter det så har mitt liv varit lite som i en dimma. Jag har gått till jobbet, gjort mina timmar, åkt hem och surfat, spelat eller tittat på tv för att sen gå och sova. Om och om igen. Dag ut och dag in fram tills för ett halvår sedan.
Jag träffade en tjej. Vi umgicks mycket, skrev mycket och kom bra överens. Hon hade gått igenom mycket otrevligt med en tidigare pojkvän som hon delade med sig av och jag lyssnade, fanns där och gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne.
Jag hade äntligen fått något att leva för. Någon att bry mig om och finnas för. Att jag hittat någon att anstränga mig för.
Under denna tiden så har hon pratat om att hon inte är intresserad av en pojkvän. Speciellt inte när hon har så svårt för att lita på män.
Det var alltid en kompisrelation fram tills att jag började få andra känslor för ett par månader sedan. Första gången jag känt något sådant sedan tjejen som sabbade mig. Jag berättade för henne om hur jag kände och hon sade att hon inte kunde besvara mina känslor och att hon inte var ute efter en partner. Jag accepterade detta då jag vet om mina brister och förstår att hon inte vill ge sig in i något än.
Men inte långt efter det så började hon träffa en kille som hon sagt att hon kommer "satsa" på.
Det rev allt för mig. Nu finns det inget kvar längre förutom den där förbannade jävla tomheten som jag för första gången vågat tro kanske skulle kunna försvinna.
Jag har en gång tidigare fått höra att min personlighet varit en dealbreaker vilket var lite jobbigt, men jag var yngre och kände att jag kan jobba på det. Inget konstigt. Men att få höra det indirekt nu igen från en person jag verkligen kämpat för förstörde mig.
Jag har sedan första gången försökt bli en mer självsäker, lättpratad person som faktiskt går att ha att göra med men bevisligen har inget ändrats.
Har under dom här åren insett att jag kanske inte kommer få leva det där svenssonlivet med familj, villa och volvo, men har ändå känt mig okej med det. I och med detta känner jag dock verkligen att allt positivt som jag kommer vara med om i mitt liv redan har hänt.
Varenda försök jag gjort för att få det bättre har slutat med att allt blivit så jävla mycket sämre och jag orkar verkligen inte försöka mer.
Vet inte om jag kommer svara på några kommentarer men jag kommer definitivt att läsa varenda ord som skrivs om någon orkar att ta sig tiden.
Vill inte använda mitt "main"-redditkonto då jag inte vill att någon jag känner ska veta om mina problem.
submitted by f-to-b to sweden [link] [comments]


2018.08.07 23:25 Ecleptomania Kapitel 1 - Resans början [Chapter one - Swedish, non-translated]

“Gå idag? Det är ju lervälling ute, min skrud kommer att bli helt smutsig. Har ni någon aning om hur svårt det är att få ur lerfläckar ur det här materialet? Vi kommer inte ta oss fram till Pilaz snabbare för att vi går idag, det regnar ju fortfarande. Nej fan, jag stannar hellre här ett par dagar till, vi har bra mat här i värdshuset och det finns en ny kvinna att ta i sin famn varje kväll. Ska vi verkli-” Han tystnade när dem andra som satt runt det runda bordet stirrade ilsket på honom. Han svalde sina sista tuggor av mat i tystnad samtidigt som han, precis som dem andra såg misstänksamt runt omkring sig i värdshuset. Det var fullt av människor här, han kände sig inte bekväm med situationen, förutom Sodor så var han den enda felyan i värdshuset och Sodor låg uppe i sin säng fortfarande.
“Ja, men... “ Han suckade djupt och tog sin sista klunk vin samtidigt som han tittade ilsket på en gammal man som satt och skakade huvudet med en min på sitt ansikte som om han hade ätit något ruttet. “Jag ska bara upp och packa mina saker så kan vi röra på oss, är ni nöjda då?” Dem andra runt bordet sa inget utan nickade bara på sina huvuden. Quin var inte ett säkert land för dem att stanna i och det visste han också. Felyan suckade och började ta sig den långa vägen upp för trapporna för att komma till sitt rum.
Han smällde igen dörren bakom sig och suckade ännu en gång samtidigt som han lutade sig mot den gnisslande sängen. Han såg sig omkring i rummet som hade blivit hans hem den senaste veckan, de hade legat lågt här för att undvika kungens hantlangare, men det verkade som om dem var sällskapet på spåret. Han suckade ännu en gång och drog sina händer genom sitt långa röda hår. Han reste på sig och såg sig i spegeln som hängde från väggen, han var blek och mager, han var inte gjord för att vara på resande fot. Han hade svarta ringar under sina ljusblå ögon, han hade inte kunnat sova ordentligt under hela veckan.
Han ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. En mörk röst hördes genom dörren. “Kom nu! Vi måste gå!” Ännu en suck smet ut från hans inre och han hörde sig själv säga “Ge mig ett ögonblick så ska jag bara packa klart. Gå ut ni så länge så kommer jag strax.” Han hörde hur fotsteg rörde sig bort mot grannrummet och hörde tydligt bultandet på Sodors dörr. Han samlade ihop sina kläder och sållade ut sina resekläder bland byltet som han sen tryckte ner i sin stora gröna ryggsäck. Han slängde på sig sin svarta resemantel efter att han tagit på sig en enkel vit tunika och ett par svarta byxor. Det regnade men det fick han överleva, han ville inte få sin skrud blöt. Några minuter senare så hade han gått ner och ut igenom dörren.
Det var en grå dag i den lilla staden i utkanterna av Quin, dem stenlagda gatorna var tomma av gudabarn som sökt sig till värmen och tryggheten inomhus. Felyan såg upp mot himmelen och kände det friska regnet falla ner på hans ansikte. Han harklade sig och såg på sina resekamrater som stod och väntade på honom, alla utom Sodor. De två människorna mötte hans blick, ingen utav dem såg speciellt glada ut, delvis så var det hans fel att dem var på resande fot. Han drog upp sin luva så att den täckte huvudet och gick ut i regnet mot sina vänner. “Vart är Sodor?” Han ställde frågan med en nedslagen röst, som nästan dränktes i ljudet av det fallande regnet.
Bifrosten, den gigantiska krigaren, gruppens muskler, svarade kort. “Sodor är på väg.” Felyan såg upp på Bifrosten, försökte möta hans ögon men jätten vek undan sin blick och såg tillbaka mot tavernan som dem alla spenderat den senaste tiden i. Alven försökte istället med den andra människan, han hade inte känt honom lika länge, bara ett par veckor, han visste knappt hans namn eftersom människan var helt upptagen med att uppvakta Bifrosten. När dem hade blivit bannlysta från landet och fått konungens män skickade efter sig så hade den här människan svurit sin lojalitet till Bifrosten. Han beskådade mannen, han var en stark människa, en vapensmed som slagit följe med dem för att han var övertygad om att Bifrosten var den bästa krigaren på Noordhland.
Felyan såg sig runt där dem stod och väntade i regnet, han hade ingen aning om vad staden som dem var i hette, för att den här hålan kunde knappast ha ett namn. Staden, som till närmast var mer en by än en stad var grå och tråkig, dem trånga gångarna mellan stadens hus var fyllda av skräp, lösdrivare som inte hade någon annanstans att sova och kullerstenar som var så dåligt placerade att man lätt kunde stuka foten om man trampade fel. Husen var inte heller en vidare syn, dem flesta husen var byggda i trä och hade sluttande tak, lagda med stenplattor, men det var mer en regel än ett undantag att husen var lagade med vilket material än ägaren kunnat få tag i. Kriget hade slagit den här staden hårt, det var i stort tomt på gudabarn i och med konungens rekryterings order.
“Så…” Felyan harklade sig igen. “Anskar… Vi har inte pratat så mycket sen du slog följe med oss.” Han sträckte lite på sig och det knakade till i ryggen, han rös till lätt av ljudet och känslan som knaket lämnade efter sig. Sedan så försökte han möta människans blick, men Anskar drog bara lätt efter andan, som en trött förälder och även han lade sin uppmärksamhet på dörren. “Jag tänkte, om det inte är för mycket besvär, jag har en ta-”. Felyan han inte avsluta sin mening innan ljudet av en trädörr som nästintill exploderade avbröt honom, chockad så vände han sig om för att se vad som hänt. Innan han hunnit vända blicken mot tavernan så såg han Bifrosten som skrockade lätt och skakade på huvudet.
Dörren till tavernan hade sparkats upp och flugit av sina gängor, från insidan av tavernan hördes skrik efter hjälp och i dörröppningen så syntes en felya utan like, Sodor Vani’a, klädd från topp till tå i sin svarta rustning, han bar sin hjälm under armen. Sodors bleka, nästan vita hud gav en stark kontrast till den mörka rustningen. Skriken från insidan av tavernan tystnade när Sodor vände sin blick in mot folket, han fnös till, spottade på golvet och gick ut till sina reskamrater. Felyan log mot sin rasfrände, lade handen på hjärtat och bugade lätt. Sodor besvarade hälsningen och vände sen sin uppmärksamhet mot dem två människorna.
“Varför i namnet på allt som är oheligt ska vi gå idag för?” Sodors röst var kall och ljusare än vad hans kroppsbyggnad skulle göra en beredd på. “Det regnar, det blåser och jag…” Felyan suckade och slutade lyssna, han visste att Sodor inte kunde övertala Bifrosten att stanna så han började istället att observera omgivningen, det var fortfarande väldigt stilla utom det eviga regnet, men han kände sig obekväm, det var något som var fel, något han inte kunde sätta sitt finger på. “Kencala, vill du också att vi ska dra iväg idag?” Han vände sin blick mot Sodor när han hörde sitt namn nämnas. Kencala suckade djupt och såg på sällskapet, han nickade som svar.
Sodor verkade missnöjd men gav efter och vände sig i tystnad bort från dem andra och började mumla något för sig själv. Kencala såg på Bifrosten, som också verkade orolig, som om det var något fel. “Det är någon som övervakar oss” sa Kencala och mötte för första gången på veckor, Bifrostens blick. Bifrosten knäppte upp spännet som bar upp skölden på ryggen och spände sakta den runda skölden på sin arm. Kencala knäckte lederna i sina fingrar, en dålig vana som han hade, ljudet från lederna dränktes dock i ljudet av regnet som öste ner. Sodor och Anskar såg på varandra och vände sina blickar mot torget och de trånga gatorna, sökandes efter vad det var som kanske övervakade dem.
Kencala skakade på huvudet och harklade sig. “Jag tror inte det var något, jag hade nog fel, men vi borde gå, vi har stannat här för länge, det är inte långt kvar tills vi är ute ur Quin”. Dem andra nickade som svar och med tysta steg så började dem sakta röra sig ut ur den gråa staden. Dem vandrade i tystnad en lång stund, det enda ljudet som hördes ovan regnet var Sodors rustning när hans fötter mötte marken. Bifrosten gick först, sköld redo och med sitt spjut i den andra handen. Kortsvärdet som var säkrat i en skida slog i takt mot benet med var steg han tog. Kencala var som i en egen värld, han tänkte inte, han gick bara, med blicken fäst på svärdet framför honom. Han hade sett Bifrosten använda det där svärdet i kriget, ett krig som vunnit honom mycket ära, men som för Kencala skulle betyda bannlysning från den plats han kallat hem.
Anskar gick också framför honom, en stor Noran från den kalla norden, också beväpnad med ett svärd, men han var inte en erfaren krigare, inte som Bifrosten och Sodor i alla fall. Bifrosten hade berättat för Kencala att det var bra att ha med sig en smed, som kunde hålla vapen och rustningar i gott skick. Kencala hade då bara nickat till svar och accepterat att den här människan skulle slå dem följe. Hur hade han kunnat neka Bifrosten, han var ändå delvis skyldig honom sitt liv.
Kencala vände upp blicken från Bifrosten och såg bakom sig, Sodor gick längst bak, försjunken i sina egna tankar. Hans stora tvåhandssvärd som han hade på ryggen var säkrat med en läderrem och det kortare svärdet bar han i sin skida i högerhanden. Han var den som förlorat mest på bannlysningen, han hade gått från en man med inflytande och en mäktig adelstitel, till en legoknekt. Kencala kände sig skyldig, dem hade inte blivit bannlysta om det inte var tack vare honom, men Sodor hade bara skakat på huvudet när han försökt be honom om ursäkt. Sodor hade bott i Quin i över tre måncyklar, han hade etablerat sitt hem där och Kencala hade fått äran att tjänstgöra honom på hovet. Men allt var förlorat nu, landsförvisade och med ett pris på sina huvuden så fanns det inget mer att göra än att ta sig ur Quin.
Han suckade och försökte komma på något att säga för att bryta den monotona tystnaden, men det var inget som han kom att tänka på som kunde göra den här situationen bättre, han hoppades bara att Bifrosten i framtiden skulle förlåta honom. Men det var ingen ide att försöka tvinga den ursäkten ur Bifrosten, så mycket visste han om den mannen. Men han visste inte så mycket om Bifrosten utom vad han var för något, jätten hade svurit sin lojalitet till Sodor för bara ett år sedan. Det hade blivit en stor uppståndelse på hovet när denna enorma man, denna stern, hade kommit in i fortet, obehindrat, fullt beväpnat och svurit sin trohet till greven.
Kencala hade inte protesterat när Sodor hade frågat honom om råd gällande att ha en stern på hovet. Tvärtom, han hade ivrigt sagt åt Sodor att acceptera sternens gåva, eftersom han visste redan då att det hade kunnat göra greven väldigt mäktig. Det fanns inte många av Bifrostens folk på Noordhland, dessa mänskliga giganter. Kencala hade bara sett två andra sterner i sin livstid innan Bifrosten kommit till hovet och alltid blivit fascinerad av deras fysik. Det fanns ingen stern som var under två meter i längd och det fanns inte bättre krigare på hela kontinenten än denna storväxta människoart, utom möjligtvis Regaterras elitgarde, men dem var bara ett rykte som ingen kunnat bekräfta under dem senaste århundradena, en legend från svunna tider när drakarna sägs ha härskat.
När deras steg tillslut hade lett dem ut ur staden och en timmes gång på landsvägen så var det tillslut Bifrosten som bröt tystnaden, hans mörka röst ingav en djup respekt när han talade, han var en född ledare. “Kencala, kan du göra något åt det här regnet? Eller är det något som din sort inte kan göra?” Felyan hade förvånat tittat på Bifrosten och nickade sakta på huvudet, som för att förstå vad Bifrosten hade frågat honom. Han funderade på om det faktiskt fanns något han kunde göra åt det. Men han var inte bevandrad inom druidernas konster. “Jag kan tyvärr inte göra något åt regnet, eller…” Han tänkte efter igen men ryckte med axlarna och bet sig lätt på insidan av läpparna samtidigt som han nästan skamset såg ner på marken. “Jag kan, men det kommer ta för långt tid. Däremot så skulle jag nog kunna…” Han funderade, han kunde inte göra något åt regnet i sig men han kunde använda sig utav dem arcaniska lärorna. ”… Jo, jag borde kunna se till att vi inte blir blöta i alla fall.” Bifrosten nickade till svar och tittade på Anskar som med misstänksam blick studerade Kencala.
“Hu’ skulle du gö’ det?” Utbrast Anskar med ett hånfullt leende på läpparna. Men sen drogs ögonen ihop och han tittade misstänksamt på Bifrosten och sen Kencala. ”Va’ mena’ Bifrosten? Och va’ mena’ du me’ att du kan gö’ oss torra?” Kencala tittade på Bifrosten och Sodor, dem alla hade stannat i säkerheten under en stor ek där dem kunde stå utan att det regnade för mycket på dem. “Har ni inte berättat för honom?” sa han tillslut och tittade med en frågande blick på dem andra. Sodor såg bister ut och drog på axlarna innan han sa. “Vi har ännu inte färdats med människan under en sådan lång tid att jag litar på den.” Sodor hade fortfarande aldrig kallat Anskar vid namn, utan bara sagt människan om honom. Den muskulösa smeden såg allt utom nöjd ut över att Sodor fortfarande behandlade honom som ett dumt djur men han höll sin tunga.
Bifrosten tittade på Kencala med en blick som bara kunde betyda att han väntade på att felyan skulle förklara situationen för Anskar. Kencala suckade uppgivet och mötte Anskars gröna ögon, som lågt gömda bakom det långa håret och det enormt buskiga skägget. “Du vet att vi blev landsförvisade utav den galne kungen, men du har verkar inte ha undrat varför en enda gång, hur kommer det sig?” Anskar drog på axlarna och svarade med sin skrovliga röst. “Jag hörde om Bifrostens storhet på slagsfälte’ och jag såg honom framfö’ mi-” Kencala höjde ett ögonbryn samtidigt som Anskar harklade sig. “Jag mena’, jag kunde förställa mig honom framfö’ mig och nä’ jag fick möjligheten att följa honom, den mäktigaste krigaren på Noordhlan’, så ifrågasatte jag inte, Helm gav mig möjligheten, bevarat var hans namn.” Kencala noterade hur människans hela kroppshållning och uttal förbättrades när han pratade om sin gud, Helm. Han hade inte mycket gott att säga om den nya guden Helm, hans folk hade spridit sin lokala folktro över majoriteten av kontinenten på knappt en måncykel. Det var delvis på grund utav Helms storhet som Kencala var i den situationen han idag satt i. Helm hade historiskt aldrig varit vänlig till felya och speciellt inte någon som nyttjar magins vägar.
Kencala kliade sig i nacken och försökte komma på något dräpande att säga, men han valde istället att gå den mer politiska vägen. “Nåväl, om du nu säger det, men håll din gud utanför det här. Gudarna, speciellt din gud, ler inte mot felya. Så tro så gärna du vill, men håll Helm utanför det här så är det snäll.” Han vände sin blick mot Sodor som bara nickade till svar och vände sig bort för att hålla koll på omgivningen. Kencala fnös lätt till och tittade upp på Anskar ännu en gång. “Jag har tjänat på Sodors hov i tre och sju månvarv... “ Anskars förvirrade blick fick honom att himla med ögonen och sucka ännu en gång, att människor hade svårt att lära sig den himmelska kalendern var alltid ett irritationsmoment för Kencala. “46 år i Helms räkning. Och jag är väldigt tacksam mot min greve att han hållit min hemlighet dold i alla dessa år, det har gjort att vi, trots att vi är felya och inte människor, kunnat åtnjuta ett gott liv i Quin… Hur ska jag säga det här då?... Jag är en Coronshi, en utövare av dem magiska konsterna.” Han skrattade till. “Ja, det var ju inte så svårt att säga det där.” Kencala pustade ut och såg på Bifrosten som lagt sin hand på Anskars axel för att hålla honom kvar på plats. Bifrosten spände sina ögon i Anskars och sa med tydliga ord. “Och det är inget du behöver oroa dig över.”
Kencala ignorerade att Anskar började att mumla på en bön till Helm. “Jag är inte en häxa, jag håller inte på med svartkonster och jag är inte här för att fördärva din själ. Jag är en felya, först och främst, som bara vill leva mitt liv i lugn och ro, jag råkar vara född med magi i mitt blod.” Anskar såg bestört på Kencala, men han verkade nästan men upprörd över att Bifrosten och Sodor inte verkar ha rört en min angående nyheten om att Kencala skulle varit en magiker. Kencala forsatte att prata på med sin lugna stämma. “Så, när kungen drog ut oss i krig så följde jag självklart med min greve.” Han nickade lätt mot Sodor som hade lagt handen på hjärtat. “Jag var tvungen att nyttja min magi under krigets gång, kungen fick nyheter om det och kallade därför mig till sitt hov...” Kencala tystnade. Hans ögon blev blanka, fyllda med sorg. Han ville inte tänka på hovet, han ville lägga händelserna kring vad som hände där bakom sig och bara komma ut ur det här fördömda landet.
Han hörde hur Sodor harklade sig. “Så, självfallet så slog jag följe med min trogna rådgivare på resan till Konungen. Bifrosten gav också följe, ingen utav oss hade en tanke på att ge upp Kencala till konungen. Det var dem orden som vi också lade fram på hovet. Konungen gav en människas vecka som tid, för att vi skulle försvinna ur hans land.” Kencala vände sin blick mot Sodor, som för att tacka honom med osagda ord. De två felya hade känt varandra blott en bråkdel av varandras liv, men det fanns ett djupt band mellan dem två.
“Så vi påbörjade vår färd och det var i huvudstaden som vår väg korsades av en människa från det kalla norr...” Sodor studerade Anskar från topp till tå och fortsatte efter att ha uttryckt en lätt fnysning. ”Som slog oss följe. Det har snart passerat fem människo veckors tid och vår väg ut ur Quin ligger framför oss ännu. Vi har inte gjort hast med vår resa, för att undvika konungens soldater som tveklöst väntat oss vid gränsen. Konungen har säkert fått bud vid det här laget att vi inte har hittats, så antagandet är nog att vi är försvunna långt bort nu. När väl vi är utanför Quin, så borde hotet mot oss vara borta.”
Kencala såg på Anskar igen och höjde sen sin högerhand för att lägga fingertopparna mot sin panna, Helms hälsning. “Jag är inte en demon, jag är bara en felya, som just nu flyr en kung som vill döda mig, eftersom din religion, säger att eftersom jag är född med magi i blodet, så borde jag brännas på bål.” Han såg till sin lättnad hur Anskar sänkte axlarna och slappnade av. “Om Bifrosten lita’ på dig, felya, så kan väl jag göra de’ också.”
Han skrockade till och vände sig mot Bifrosten som satt sig ner vid trädets rötter. “Så, göra något så att vi slipper vara blöta?” Bifrosten nöjde sig med att nicka till svar. “Då får ni ge mig ett par minuter, jag behöver tänka lite hur jag ska göra det på bästa sätt. Är du säker på att du är med på det här, Anskar?” Människan som såg allt annat än säker ut, nickade på huvudet, men Kencala kände människans blick följa honom med varje rörelse han gjorde. Efter ett par minuter av tystnad och tänkande så kände han sig säker nog för att kunna slänga en förtrollning över dem som skulle hålla dem torra och varma från regnet. Han drog efter andan och vände sig mot dem andra. “Jag är klar, jag behöver bara samla lite kraft, det här är inte lätt magi.” Sodor och Bifrosten såg båda nästintill förvirrade ut och han hörde tillslut hur Bifrosten frågade. “Hur kan… Vadå inte lätt magi? Jag har sett dig flänga iväg klot av… Av… Blixtrande eld mot våra fiender. Det gjorde du med ett par sekunders förberedelse, det här borde väl inte vara svårare?”
Kencala suckade och skakade på huvudet, samtidigt som ett lätt leende spred sig på hans läppar när Anskar dragit efter andan och backat ett steg. “Jag sätter mig gärna ner mig dig i framtiden och förklarar för dig varför de olika planen och deras krafter fungerar som de gör, men det skulle ta flera timmar och jag har inte tid eller lust att stå här och förklara något för dig som du ändå inte kommer förstå.” Kencala fnös som svar när Bifrosten himlade med ögonen och Sodor grymtat missnöjt. Han drog djupt efter andan för att inte förlora sitt lugn. “Mystik är en konst, att manipulera dimman, essenserna, livskrafterna och själar är något som inte kan förklaras enkelt. Att få dimman att göra en sak kan vara väldigt lätt, för att du böjer de-” Han avbröt sig och skakade snabbt huvudet fram och tillbaka. Det var inte värt mödan att försöka förklara komplexiteten runt dimmans eller essensernas kraft för ett par Coron’la. “Ne… Nej… Inte nu…” Han tittade på Anskar igen som plötsligt verkade betydligt mer bekväm med situationen, eftersom han nickade och började prata.
“Jag ä’ en vapensmed, jag ä’ tränad av min pappa, som va’ tränad av sin pappa, jag kan smälta och forma alla enkla metaller och göra vapen och rustninga’ av dem. Men jag kan inte snida en pilbåge eller tälja bra pila’, jag vet inte hu’ man tillverka’ ett armborst, det trots att jag ä’ en hantverkare. Det kanske inte ä’ en bra jämförelse, men det du kallar dimman, antar jag ä’ det du använder fö’ att skapa, magi?” Kencala såg på Anskar med en nyfunnen respekt och nickade som svar innan han kom på vad han skulle säga, men det kom inga ord, det var en fantastisk liknelse som människan hade kommit med. Sodor och Bifrosten bara ryckte på axlarna och såg på Kencala med en blick som sa mer än ord behövde, han skulle sätta igång.
Han tog av sig sin resmantel och hängde den en låg gren som stack ut från det stora trädet. Han drog fingrarna över barken och blev något nostalgisk när han tänkte tillbaka på sin tid i Quin, innan hovet, innan helvetet bröt loss. Han vände sig om och gick ut i det evigt fallande regnet, han möttes av en sval vägg och dem delar av honom som inte redan var dyngsura var nu genomblöta. Men felyan brydde sig inte om det, han behövde regnets kraft för att göra vad han behövde. Han började röra sina händer i en cirkel framför sig för att börja kanaliseringen av essensernas krafter, grundelementen. Runt omkring honom så började sakta ett blå- och vitfärgat skimmer träda in i verkligheten. Från varje vattendroppe som föll så såg det ut som ett ytterst tunt strimma av färger drogs ut ur dropparna och flödade sakta mot Kencalas händer.
När essensen hade samlats runt honom och dragit sig närmre hans händer så slutade han röra händerna och de skimrande strängarna som hade lagt sig som tentakler i luften stannade upp. Kencala hörde en nästan panikslagen flämtning bakom sig men han hade inte tid att tänka på vem det var eller varför, han ville inte tappa fokus nu, det kunde vara farligt för honom. Han sträckte ut sin högra hand och tittade som hastigast på ringen som satt på hans långfinger. Sen slöt han handen runt en utav dem till synes frusna tentkalerna av essens och plötsligt så var alla strängar borta och det enda som syntes var ett lätt sken från guldringen när smaragden på den blinkade till så kraftigt att alla som stod under eken bländades.
Kencala hade varit smart nog att blunda eftersom han visste att den improviserade mystiska lösningen antagligen skulle kunna komma med somliga bieffekter. Men han kände direkt att han hade lyckats. Vattnet på honom, som tyngde ner hans kläder, som rann längst hans kinder och över hans armar, bara rann av honom och han blev genast torr. Han skrattade till. ”Jag är så jävla bra!” Han vände sig om för att se mot sina reskamrater och försökte sitt bästa att hålla sig för skratt för Anskar som lagt sig ner på marken med sina händer knäppta för bön framför sig. Kencala hade föga respekt för någon gud, men just för Helm så var det alltid underhållande att se dem bedja för sina liv till en högre makt, en rad med människor som aldrig lyckats uppnå gudaskap. Sodor knuffade till Anskar med sin fot och Anskar tittade upp. ”Ä’ vi okej?” Kencala nickade som svar och gav människan ett leende, han var ändå imponerad att en människa tog magi så lättsamt som han gjorde. Att Anskar skulle vara för evigt lojal till Bifrosten var ingen frågan om, han litade på honom tillräckligt för att gå emot sin tro och acceptera magin.
Plötsligt så hördes ett enormt ljud och marken under deras fötter började att röra på sig, alla var snabbt uppe på fötter och backade undan från trädet som också hade börjat flytta på sig. ”Han kommer ramla! Flytta på er!” Bifrosten röt ut order som överröstade det tunga regnet och dem fyra sprang från trädet för att undvika fallet. Kencala vände sig om i tid nog för att se den mäktiga eken falla och ge ifrån sig ett kraftigt dån. Marken slutade röra på sig och ur hålet där den stora eken en gång stått så kröp det ut en stor varelse, den såg ut som en bepansrad mask som bröt sig ur kaskaden av jord som flög åt alla håll när trädet slog i marken. Trots det tunga ljudet av regn så kunde Kencala höra hur besten drog djupt efter andan, som om den luktade sig fram efter något, sedan såg han ett ansikte som såg ut att bestå av ett oändligt djupt gap fullt med tänder. Det var en jorddrake, precis som alla drakar så dras de till alla mystiska krafter oavsett vilket plan det kommer ifrån.
Kencala kunde föga om vildmarken och dess varelser, han hade spenderat majoriteten av sina år till att studera dem mystiska konsterna. Jorddrakar visste han tillräckligt mycket om för att veta att man skulle hålla sig borta från deras munnar eftersom dem var både blinda och döva. Men de har ett fantastiskt luktsinne från vad som enligt böckerna han läst var små hål i deras pansar längst hela kroppen och deras runda munnar tuggar igenom berggrund när de förflyttar sig under kontinenten. Kencala blev med ens fylld med fasa och oro. ”Fy vad vidriga varelser. Kommer den komma efter oss?” Bifrosten studerade varelsen, den var bara ett tiotal meter bort från dem men den hade börjat krypa med sin enorma avlånga runda kropp mot det fallna trädet. Som en stor mask satte den sitt platta ansikte mot trädets yta och började äta. Bifrosten skakade på huvudet. ”Nej, om vi går sakta härifrån så kommer den bara bry sig om trädet... Fast...” Kencala tittade skräckslaget på Bifrosten. ”Fast vadå? Du funderar väl inte på att vi ska ta ner den där besten? Den är ju minst 45 fot lång.” Bifrosten tittade på Sodor som skakade på huvudet. Även den annars blodtörstiga alven som inte backade för att spilla lite blod insåg att det var dömt att försöka ta ner en sådan varelse.
Bifrosten suckade och drog på axlarna. ”Den är bara 40 fot lång, en jorddrake kan bli över trehundra fot långa och äta sig kors och tvärs under kontinenten genom sin livstid. Och jorddrakars fjäll säljer för ganska många silvermynt, kanske till och med ett guldmynt per kilo. Dessutom så tror jag man kan använda tänderna till nått, mystiker brukar vilja ha dem.” Kencala och dem andra två såg på Bifrosten med förundran i blicken, sternerna var verkligen födda krigare, det fanns inget monster för stort eller hinder för mäktigt för att en stern inte skulle tänka på att ta ner den. Sternerna levde för strid, det fanns helt enkelt i deras blod. Kencala tänkte efter på dem gamla legenderna som sa att sternerna föddes färdigvuxna med vapen i handen, eftersom ingen påstås ha sett ett sternbarn. Men det fanns bara ett hundratal sterner på hela Noordhland så att ens ha träffat en Stern i en människas livstid skulle vara ovanligt nog.
Det var Sodor som tillslut tyst sa något om att de skulle gå och i tystnad så gick de långsamt därifrån för att inte dra till sig uppmärksamheten från draken som girigt åt på trädet. Kencala kunde svära på att han hörde hur trä krossades under drakens tänder. Men regnet vräkte fortfarande ner och det enda som hördes var återigen Sodors fotsteg när hans svarta plåtstövlar slog mot marken. Dem hade inte gått mer än 20 minuter i tystnad innan Anskar utbrast. ”Hu’ gö’ du det dä’? Va? Jag mena’ hu' lä' man sig en såndä’ sak?” Kencala himlade med ögonen och suckade han orkade inte förklara för ännu en människa något som de ändå inte skulle förstå, men Anskar hade ändå visat en sorts förståelse för det mystiska så det kanske kunde vara en idé att berätta lite för människan, ett sätt att vinna förtroende. Kencala gick i tystnad och tänkte i flera minuter på hur han skulle berätta hur planens krafter fungerade. Det var inte förrän Anskar ännu en gång, med sin bristfälliga alviska, frågade som Kencala tillslut vände sig mot människan och nickade lätt.
”Att fråga hur jag gör det är som att jag skulle fråga dig hur du smider ett svärd, men jag ska försöka. Det finns fler världar än den vi lever på, fyra andra som är välkända bland mystiker det är osannolikt att det finns fler än så dock för at-” Han avbröt sig när Anskar såg mer förvirrad ut än innan.” Elementens essenser, har kraften att manipulera världens element, eld, vatten, jord, luft, kyla och värme. Dessa krafter kommer från en annan värld som genom okänd anledning är kopplad till vår värld, vi mystiker kallar denna värld för Eltar. Essens finns överallt i världen, i naturen, i marken, luften, vattnet och allt annat du kan tänka dig, du måste bara lära dig att kanalisera den till dig.” Han stannade upp när han insåg att resten av sällskapet också stannat upp för att lättare kunna lyssna på honom. Kencala skrattade till och signalerade att de alla skulle fortsätta gå samtidigt som han höjde rösten. “Som mystiker lär man sig hur man formar om exempelvis Eltars essenser till praktiska saker, såsom ett eldklot för att slänga iväg på ens fiende, eller ett skyddande lager på kroppen för att man inte ska bli blöt.” Han tittade på dem alla, det rann vatten längst allas kroppar, men vattnet verkade inte göra dem eller deras kläder blöta utan fortsatte att bara glida längst med kroppen ner mot marken. ”Att forma essens eller andra krafter är egentligen inte så svårt, det är det lättaste steget, att väva en stabil mystisk effekt av det man fått tillgång till. Nej, det svåra är att kanalisera eller manifestera krafterna, locka ut den ur saker, så som jag gjorde tidigare.”
Sällskapet hade stannat igen och Kencala upptäckte att alla stod och tittade på honom. ”Vad? Vad vill ni nu då?” Sodor skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som Bifrosten bara log och gav Kencala en blick som felyan tolkade som att han skulle fortsätta. Han tvekade ett tag, men fortsatte sedan i lugnt tempo. ”Att dra ut essens eller annan kraft ur ting är det svåra, eftersom du måste veta hur man skall få fram den, vilket görs på olika sätt beroende på vilken kraft du vill kunna tämja med mystikens hjälp. Som nu, så tog jag vattnet och vindens kraft för att göra så att vi inte blir blöta, all kraft jag använde nu kommer från Eltar.”
Anskar nickade på huvudet och drog ett djupt andetag, som för att smälta informationen, sedan mötte han Kencalas ögon. ”Så du säge’ att essens ä’ som olika metalle’ och vill du göra rätt vapen så måste du ha rätt material, rätt typ av essens?” Kencala nickade och fortsatte. ”Jag har forskat i hur de mystiska krafterna och planen fungerar och påverkar vår värld i hela mitt vuxna liv och jag tror att jag är något stort på spåren. Historiskt så har mystiker använt sig utav krafterna för att utföra mystik eller magi som människorna väljer att kalla det, men jag tror att det finns något större som kontrollerar krafterna, ett till plan kanske...” Kencala drog på axlarna som svar när dem andra tre tittade på honom med skeptiska blickar. Han förstod att sådana här detaljer var ett komplicerat ämne nog för de oinitierade, att börja diskutera teorierna om de andra världarna och den möjliga gömda världen var bara dömt att misslyckas.
”Men då förstå’ ja bättre i alla fall” sa Anskar med ett leende på läpparna och sträckte fram en hand mot honom. Kencala såg på den framsträckta handen framför honom och funderade ett par sekunder, människan verkade vilja initiera en sorts vänskap med honom, han sträckte tillslut fram handen, sakta, skakade Anskars hand och släppte sedan taget och log stelt mot människan. Anskar hade dock tagit det hela bra och verkade inte ens tänka på felyans misstänksamhet. Humöret såg bättre ut för gruppen när de fortsatte sin resa till fots, trots att regnet fortsatte att vräka ner och det var jobbigt att gå så skulle dem var ute ur Quin innan dagen var slut och vägen mot Pilaz skulle ligga framför deras fötter.
submitted by Ecleptomania to Noordhland [link] [comments]


2018.07.01 13:53 tjugeboda Ska cykla sydostleden, tips?

Hej! Som titeln säger så ska jag cykla sydostleden, om ungefär en vecka. Jag ska cykla den ensam. Jag har planerat cykla den på 3 dagar (i genomsnitt 9 mil/dag) och jag ska sova hos en släkting första natten och hyra en stuga andra natten. Jag kommer alltså inte behöva så mycket packning. Och jag tänker att jag ska köpa billig och enkel mat på butiker som jag inte behöver tillaga, allt för att ha så lite packning som möjligt. Jag bryr mig mest om att se naturen, kanske någon sevärdhet, men just denna gången är jag inte sugen på att tälta, laga mat med stormkök, etc.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att få några tips, vad jag kan behöva tänka på. Jag har alltså inte gjort något liknande tidigare, så därför vill jag vara lite mer bekväm genom att ge lite mer pengar för att "slippa" tälta och använda stormkök
submitted by tjugeboda to sweden [link] [comments]


2018.06.17 00:44 vallEE3 Felopererad 2 gånger i rad, onödigt gips i 7 veckor

Hej! Jag är en blivande 15 åring som bröt min arm(båda benen)för 7 veckor sedan. Först blev jag opererad utan skruv, av någon konstig anledning, som då läkte fel. Hade då ett gips som var över hela armen i 2 veckor. Då tänkt jag fine alla gör misstag, men det tar inte slut än.
Då ska jag opereras igen med skruv. Kan också påpeka att jag var jag förkrossad då jag missade fotbollsmatcher och en fotbollscup(sista året med mitt lag). Blev iaf opererad och allt verkade lugnt, personalen var trevlig och jag trodde på läkaren. Då hade jag gips i 5 veckor(utan röntgen imellan). Då fick jag veta att en skruv hade skruvats rätt och att en hade skruvats fel.
Kan alltså inte vrida min arm normalt. Så läkaren hade alltså opererat fel IGEN. Jag blev både chockad och arg, samt att personalen som sa beskedet till mig var väldigt otrevlig och väldigt sluddrande i rösten(hörde alltså inte vad hon sa).
Nu sitter jag här och har blivit nyopererad för en vecka sedan, för TREDJE gången. Läkaren jag nu fick var Karolinskas bästa och hoppas verkligen att hon gjort rätt. Fick inopererad en platta samt de 2 skruvar sen tidigare.
Då undrar jag om man kan få ersättning, för sveda och verk och att jag fått opereras 3 gånger för en lätt operation som skulle funkat efter första.
Kan tillägga att sjukhuset var Nya Karolinska och att jag har en försäkring som min mamma betalar varje månad. Har fått 1600 kr för varje operation, alltså 1600x3 (Av försäkringsbolaget)
(Kan finns massor grammatiska fel samt felstavningar, är snart 15 och skriver detta snabbt då jag är extremt trött och ska sova)
Väldigt, väldigt tacksam för svar
submitted by vallEE3 to Sverige [link] [comments]


2017.08.11 16:04 TheLeatherLaplander Fladdermus söker sig ner i den kalla kaminen - Råd, tack

Tjena,
jag har bott med min farmor i skogen i västernorrland i snart en månad nu och jag sover i rummet där kaminen står. Tre gånger sedan jag kom hit har jag iakttagit ett fallande ljud från skorstenen följt av skallrande av kaminrutorna och allmänt dovt krafsande. Detta har hänt så vitt jag märkt mellan 22-01.
Jag har inte öppnat den i natten då farmor sover och jag inte har någon lust att springa runt och öppna dörrar och fönster för att leda den flygande läderlappen ut, utan det vi gjort är att vänta till dagen efter och sedan varsamt plocka ut den genom att få den klättra upp på en pinne och sedan låta den flyga ut genom det öppna fönstret in i skogen.
Min första tanke är att kaminen är en dödsfälla för dem för jag föreställer mig att de faller ner men sen har svårigheter att flaxa upp och klättra upp genom den igen, eftersom jag hittar dem sovande där dagen efter fastän de kom ner relativt tidigt på natten. Men sen tänkte jag att om det vore så så borde man ju hittat minst en död fladdermus där nån gång men farmor säger att hon aldrig någonsin varit med om det skulle varit någon där när hon ska tända kaminen (vilket är ganska sällan på sommaren) eller rensa ut sot/aska och dylikt. Detta får mig att tro att de kan ta sig ut igen, så andra gången det hände lät jag bli att plocka ut den dagen som jag gjort första gången, men då verkade det som att den var kvar hela den natten tills dagen efter för jag hörde när den vaknade och väntade på att den skulle ta sig ut men den höll på att hoppa runt där i ett par timmar innan jag tog ut den igen.
Grejen var också att det tog kanske 2 veckor innan den första kom ner, och det var dagen efter min kusin kommit hit och hälsat på. Fladdermus nummer två kom två dagar efter, och nummer tre kom nu igårkväll. Så sammanlagt är det tre under lite mer än en vecka.
Jag har funderat på att sätta upp ett nät runt skorstenen men jag har inte hittat något på gården, och jag byggde en fladdermusholk idag som jag tänkte hänga upp för att se om det hjälper. Egentligen känns det poänglöst eftersom det finns många bodar och utrymmen på gården där de lätt skulle kunna komma in och ut ifrån och bo i istället.
Det är några frågor jag har men jag inte funnit svar på, och jag hoppades att det fanns någon fladdermusexpert eller entusiast här som kunde besvara dem. Jag förstår att de kanske är omöjliga att svara på utan bilder och så, men jag ville prova i alla fall.
  1. Är det troligt att de vet vad de håller på med? Alltså att de kan ta sig ut och in genom kaminskorstenen, med tanke på att det aldrig påträffats några dödsfall där.
  2. Kan det vara något särskilt som lockade hit dem just nu? Eftersom jag hann bo i rummet i två veckor utan att nåt hände och just när min kusin kom hit så hände det. Jag tänker nåt i luften kanske, eller att vi lockar till oss insekter som i sin tur lockar fladdermusen. Ljud? Luftfuktighet? Matlukt?
  3. Kan det vara samma fladdermus som återkommer eller flera olika? Så vitt jag sett ser de likadana ut, så jag kan inte direkt skilja dem åt om det vore olika. Av bilder jag tittat på ser det ut som en dvärgpipistrell.
  4. Bör jag fortsätta plocka ut dem eller bara låta dem vara och lämna kaminen ifred, i och med att vi ändå inte tänder den? Den främsta anledningen till att jag velat ha ut dem är att det är irriterande att sova med krafsandet inifrån kaminen.
  5. Finns det något man kan göra för att göra miljön runt skorstenen och kaminen ointressant för dem eller avstötande?
Om det behövs bilder på kaminen eller skorstenen så kan jag försöka ordna det sen, eller om jag bör utveckla mig eller ge mer information. Jag sitter på extremt begränsat mobilnät och det var ett jävla jobb att ens komma in här.
Tack och hej
submitted by TheLeatherLaplander to sweden [link] [comments]


2017.07.10 00:01 Snyggkille En tanke gällande larmet

22.00 satte larmet igång;
Jonas frågade Anna om hon ville gå ned till skyddsrummet.
"Nej, vi kanske ska avakta i några minuter"
Larmet tjuter en andra gång.
Anna och Jonas rusar ut till på balkongen. Grannarna står redan ute och alla tittar mot Stockholm city för att se om något händer.
"Alla myndigheternas sidor ligger nere. Krisinformation har inte skrivit någonting" säger Jonas med ansiktet i mobilen.
Anna vänder blicken mot Stockholms stads ljus. Inget händer.
I en månad hade VMA och alla diverse larm gått igång spontant.
Anna tänker på den där första gången, några månader sedan, när VMA larmet gick igång.
"Att dom inte kan ta och fixa larmet någong gång, man kan ju inte ens sitta och skriva en rapport på jobbet eller sova!" lät det i fikarummet på Jonas jobb.
"Tekniskt fel" var svaret varenda gång.
"Fast det blir lätt att leva med det. Man vänjer sig tillslut" svarar chefen.
"Ja, jag har slutat att bry mig vid det här laget. Som när man flyttade in i lägenheten i fjol och var tvungen att vänja sig med motorvägen utanför" lade en av kollegorna till.
När Jonas satt hemma framför reddit såg han en tråd; "Larmet har inte satt igång på sex timmar. Har det slitits ut eller har dom fixat det?"
I tråden står det bara cyniska kommentarer om hur dålig den digitala infrastrukturen är i Sverige: "Ryssen behöver inte ens lyfta ett finger. Sverige har så dålig beredskap att bara stockholm överbelastar alla viktiga sidor när dom vill får reda på om något har hänt" lyder en av kommentarerna.
Efter två timmar av slösurfande ringer Anna.
"Dom har ringt in hela sjukhusets personal och ber oss stanna kvar här, något har hänt. Tror det kan vara en större brand på gång" säger Anna.
För att göra invasionen så smidig som möjligt så hade X-land bestämt sig för att ta vara på det blivande invaderade landets befolknings förvirran och oförberedan.
Myndigheterna hade redan bortförklarat alla digitala angrepp med samma ursäkt innan, så de skulle garanterat forsätta med den förklaringen.
Att först digitalt ta sig in i larmsystemet var lätt. Knappt några säkerhetsåtgärder fanns på plats.
"Kan du aktivera larmet för att demonstrera vad vi har att använda oss utav? vi kan ju testa deras reaktion samtidigt"
"Jadå, jag kan stänga av det innan larmet skall stängas av också"
När larmcentralen satte igång larmet på begäran så gick det inte. Det stängdes av varenda gång. Det gick inte att nå ut till folket på den skala som behövdes. Det var telefonsamtal som gällde. Alla hemsidor man kunde nå dem med låg ju nere.
Tystheten från larmet var det egentliga larmet. Men det var knappt någon som tänkte på.
submitted by Snyggkille to sweden [link] [comments]


2016.11.29 20:19 420sweden Uppföljning 2: 10år funderar på att sluta

Var runt 3 månader sen jag rökte, börjar bli bekväm med denna tillvaro
Har nu börjat meditera på hur ett normalt bruk ser ut. Är det normalt att röka varje dag? Är det normalt att regelbunden röka på helgerna? Vid lön? Blir det normalt eller onormalt om det sker systematiskt eller regelbundet? Många frågor har dykt upp den senaste tiden men tyvärr inga direkta svar. Men jag har sinnet öppet och antar att slutsatser kommer dyka upp till slut. Som tur är har jag väldigt mycket tid
Det enda egentligen som hänt sen sist är att jag "gjorde rent" hemma. Tog bort alla spår av allt som den blåklädda antagonisten inte skulle uppskatta. Haft samma vackra grinder (Mendo Mulcher) i 6-7år och aldrig gjort rent den, så det var verkligen på tiden. Hade inte mycket totalt men kändes konstigt att slänga, andra gången jag gör det och första var det mer eller mindre i ren panik. Något som ställde väldigt låga krav på kognitiva beslut, utan mer blev en direkt insikt i vad situationen krävde. Nu var det mer någon form av förhandling med mig själv. Egot är svårt att besegra :)
Som sagt aldrig haft problem att sova så det är mer eller mindre opåverkat
En sak som jag upplever lättare är att formulera meningar i huvudet innan jag pratar. Innan har jag kunnat prata mer på reflex, mer på känsla än på intellekt. Känner verkligen att förmågan att formulera och uttrycka mig har påverkats positivt. Detta följs av betydligt mindre prata och mer lyssna, lättare att ta upp och intressera mig för vad andra säger. Jag tror dock att all meditation börjar ge effekt också eftersom jag ger ifrån mig ett mer påtagligt lugn. Var på en fest nyligen och hade hög energinivå, ändå så påpekade fler än en att jag "på senare tid verkar så jävla relaxed, så lugn". Vilket jag absolut tar som en komplimang
u/Kjhtud pratade om att lämna ovanovanor bakom sig för att utvecklas mer som människa. Jag ser inte mitt bruk som ett direkt hinder på annat sätt än att man måste vara introvert med sig själv. Går inte att visa upp en totalt transparent nakenhet mot världen, som brukare behöver man tänka innan man talar eller ge ofrivilliga donationer till brottsofferfonden förr eller senare. Hade det varit lagligt hade jag tagit mina besparingar och börjat framställa på semi-industriell skala!
u/Rilleh frågade om Ams resan. Mitt mål med att röka har alltid varit att se hur långt bort från verkligheten jag kunnat komma. Hur djupt in i dimman jag kan leta mig. Något som gav mig ett par intressanta insikter samt senare värdet av att minimera tillfällena. Jag hoppas efter 4 månader vara mer eller mindre nere på noll, sen när jag rullar första tänkte jag köra ett gram Haze (SSH helst). Verkligen sätta mig själv i en (förhoppningsvis) extrem sits. Kanske ta en sväng med svampar igen, något som verkligen gräver på djupet i psyket och kan ta fram både det ena och det andra
Saknar jag att röka? Absolut. Eller jag tror det? Ja, jo det gör jag nog
Kommer jag börja igen? Troligen. Men inte innan jag hittar någon form av rutin eller mönster som faktiskt fungerar
submitted by 420sweden to swedents [link] [comments]


2016.06.21 00:11 hikaren [seriöst] Jag har bevittnat något paranormalt och behöver tips och råd

Jag bor och har i hela mitt liv bott i Lappland. Är nog tekniskt sett den enda boende i Kvikkjokk. Finns säkert några fjällstugor här och där men jag är nog den enda som bor i sin stuga på heltid. Kvikkjokk är känt bland Kungsledens fjällvandrare som den etapp (för de som väljer att ta den rutten) med minst människomänniskoliv och mest natur. Har sett en hel del vrickade människor här ute faktiskt men det får jag ta till någon annan tråd.
Det jag hade tänkt att berätta är något som började för massa år sedan när jag träffade ett par och som på senare dagar tagit fart igen.
Första natten man spenderar i en stuga i ingenmansland resulterar alltid för alla i sömnlöshet. Men man lär sig nog mer än vad man tror efter den första natten. Det gjorde jag i alla fall. Den första morgonen tänker man såklart inte på hur erfarenheten har varit att sova själv i en stuga såhär är, men tänk tillbaka på det några år efter så kommer du förstå vad jag menar. Man insåg att det inte fanns några seriemördare eller psykopater som kikade in på en när man låg i sin fåtölj framför brasan. Om det var något som knakade eller knarrade så var det träd eller möss och inget annat. Man måste lära sig att förtränga bort skräckfilmstänket.
Det var en kväll som däremot var lite olik andra kvällar. Jag hade kommit tillbaka efter en dags vandring. Gjort mig hemmastadd och lagt mig i min fåtölj. Hade kanske legat framför brasan i 4-5 timmar och läst min bok. Det hade varit kväll ett bra tag nu och det var mogen tid för mörkret att börja krypa in. Det var då jag såg två svarta silhouetter ge ifrån sig skuggor från fönstret. Det var absolut människogestalter jag såg från skuggan. Detta gjorde mig faktiskt livrädd - var det rånare? Mördare? Psykopater? Det visade sig vara "fjällvandrare" som hamnat på fel spår och sedan hade det blivit så mörkt att de desperat försökt hitta en stuga och som tur var hittade de mig (jag bor inte mitt i center av Kvikkjokk).
De var väldigt artiga av sig. De erbjöd sig att bland annat städa upp disken i mitt kök för att jag bjudit in dem. De erbjöd sig att t om göra ordning mat från det jag hade i kylskåpet. "Kör på" tänkte jag. Vi lärde känna varandra väldigt bra över maten och ölen jag bjöd på i mitt vardagsrum strax därefter tog de emot välvilligt. Vi hade en väldigt mysig stund tillsammans den natten. Det visade sig att de var ett par som lärt känna varandra under studietiden. Han en fysikerstudent och hon en ingenjörsstudent (samma ämne), båda på avancerad nivå. De sade att de visste att det var något mellan dem när killen (som läste på Lund) var på studiebesök på hennes skola KTH och de börjat småbråka om skillnaden mellan fysikstudenter och ingenjörsfysikstudenter - vilken utbildning som var bsät. Lite avundsjuk måste jag medge att jag var. Det de två hade, var något jag bara upplevt en gång tidigare men hon jag upplevde det tillsammans med avled i en bergsolycka för några år sedan :(
Vi höll säkert på och prata och hade det jättetrevligt 4-5h framåt. När klockan slog 0300 somnade den siste.
Morgonen därpå var de borta. Det var som om de inte ens varit där till att börja med. Kläderna var hoppackade, fanns inga spår av ölflaskor eller tallrikar och inga fotsteg från jorden nedanför mitt fönster som jag är hundra på att de måste gått igenom när jag först såg de i form av skuggor. Värst av allt var egentligen disken. Jag minns till 110% att tjejen hade erbjudit sig och diska men morgonen efter var allting tillbakakastat till den oreda det till början var. Helt sjukt egentligen. Det enda fysiska jag hade kvar som minne från dem var ett hjärthalsband (ni vet som de har i romantiska hollywoodfilmer) som när man fäller upp så visas en bild av båda personerna i relationen. Deras ansikten var där klart och tydliga, bara att det var som om porträtten i halsbandet hade föråldrats 50-60 år. Bilden var inte alls lika klar som den var natten jag fick den. Väldigt märkligt.
Det här var något som jag grubblade över ändå tills något utöver det ordinära hände mig. (Det här är 7 år efter besöket). Jag skulle ut och vandra längs ett lokalt spår jag hjälpt sätta upp. Detta spår har jag i 10 år gått i nästan varje helg. Det finns alla möjliga varianter av det också. Korta, långa, man kan svänga av lite varsomhelst och hamna uppe på bergsplatåer eller vid sjöar och efter sitt tycke sätta upp tält där det behagar en. Den här gången hade jag tänkt att dra österut längsmed spåret så att jag tillslut skulle hamna vid en sjö för att där sätta upp tält och spendera natten, den sköna svenska augustinatten (myggnät medbringes!).
Jag kom dit, satte upp tältet, gjorde i ordning med stenar och trä för att starta en brasa. God mat hade jag med också, hade med en flintastek och lite potatissallad. Jag driftade iväg när jag låg där i strandkanten intill sjön och läste min bok 'Nightfall'. Det här är min typ av meditation och har varit det sen 10 år tillbaka när jag börjat vandra i skogen.
När det blev mörkt började allting som jag inte har någon förklaring för hända.. Jag slöt ihop boken. Gruppen hade slutits ifrån varandra. Den smala Altinol var död, antagligen efter hur uppsluken han varit i sitt arbete vid det astronomiska institutet efter deras upptäckt om solförmörkelsen. Journalisten Thermon hade återfunnit Sheenai som han hade känslor för. Sheenai hade gått med i en brandmansstyrka vars uppgift var att släcka alla bränder och stoppa brandstartare. Detta var en form av miniregeringen som hade skapats efter den stora solförmörkelsen som hände vart annat millenium i deras solsystem med fem solar.
Brasan slocknade ut trots att den hade 1,5h-2h kvar att brinna. Vildlivet som jag var ovetandes om (fast som ej var ömsesidigt) blev jag plötsligt vetandes om då ett rådjur från ingenstans kom springandes ur busken 3 meter åt höger om mig, den sprang som om något jagade den för den var inte alls rädd för mig då den sprang mot min riktning rätt i den utslocknade brasan som om den inte brydde sig om att jag låg där. Kommer en björn komma springandes efter denna bock? Nej, något sa mig att det var lugnt för det var inte bara det här rådjuret som agerade onaturligt. Jag hörde fåglar skapa rasslande ljud från träd och fiskar som började stimma till rejält i sjön från ingenstans - ingenting jag bevittnat förut. Det kändes lite som i sån där undergångsfilm när alla fåglar börjar flyga i cirklar. Så var det, vildlivet var helt i otakt. Inte ens syrsorna kunde hålla rytm.
Det var då jag såg det som jag inte vågat berättat för någon på några år sedan det här hände (förutom försvaret förstås). Först syntes ett starkt vitt ljus från botten av sjön. Som om någon tänt någonting där nere. Detta ljus sträckte sig en stor bit över sjön och vågorna gjorde så att det var svårt att få en bra bild av vilken form detta ting nere från sjön hade. Jag såg hur ljuset nere från sjön steg mot ytan, väldigt sakta och väldigt tyst. Det ända ljud jag hörde var något som skulle likna en dunkande bas som gick upp och ner i toner. Lite svårt att förklara men tänk er ett konstant: dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk etc detta började väldigt långsamt samtidigt som varje dunk gav ifrån sig en annorlunda ton från det tidigare dunket. Det här dunket fortsatte tills det gick väldigt väldigt snabbt. Nästan så att det var svårt att höra ett dunks övergång till nästa dunk.
Objektet som legat i sjön fortsatte att stiga tills man började se objektet i sin helhet. Till en början såg det hela ut som om en mantel eller ett täcke hade sakta flugit upp över sjön, men det som såg ut som ett täcke var allt vatten som rann av sidorna. Nu såg jag formen. Ett triangulär svart svävande föremål med vitt ljus på dess sidor. Jag kunde inte tro mina ögon. Helt jävla sjukt. Objektet fortsatte att stiga sakta så att jag kunde se dess undersida. I mitten av det triangulära objektet (från undersidan) fanns en väldigt stark ljuskälla av något slag. Det var denna källa som såg ut att ge ifrån sig det dunkande ljudet för det var något som såg ut som någon sorts boll som rörde sig i en sfär i en väldans fart där inne, den såg ut att vilja komma ut, men var fast. Typ. Det är svårt att förklara och det var samtidigt svårt att tyda för den här bollen var typ en tiondel så storm som hela den ljusa källan på undersidan, det mesta var bara ljus. Man såg svaga silhuetter av bollen dock.
Objektet fortsatte att stiga kanske 20 meter upp i luften. Detta var fortfarande extremt nära med tanke på hur stort det var, säkert 40 meter brett/långt, Helt plötsligt hördes ett extremt högt jävla dån, som måste ha kommit från det här objektet för här börjar minnet bli lite suddigt Det sista jag mindes var det extremt höga ljudet, typ som ett dån, som om man från ingenstans skulle stå 1 meter nära ett stridsflygplan som brutit ljudvallen. Efter ljudet kom en extremt stark tryckvåg mot mitt bröst och ansikte, så starkt att jag föll bak ner till marken och tuppade av.
Jag vaknade upp nästa dag, kanske mot eftermiddagen. Det var fortfarande ljust och jag kände mig inte alls bra. Det kändes som jag legat där flera dagar med tanke på hur hungrig och skör jag var. Men jag kände mig nog antagligen så för att jag vart så skärrad av gårdagens syn.
Det är här den sjuka delen av historien börjar hända.
I horisonten hör jag ett surrande ljud. Långt inne i skogen hör jag folk skrika ohörbara kommandon. 20 meter framåt i spåret ser jag hur 2 soldater varav en med en schäfer springer emot mig. Jag ser att båda två bär en bindel på armen som det står MP på. Båda ser lika angelägna ut att få tag i mig.
Jag kan bara tänka mig en sak varför de velat stanna mig och det måste ha att göra med det jag såg igårnatt. De tog mig till ett ställe inte långt från sjön där det stod 5 helikoptrar, en hel del bussar som jag gissar på att alla åkt med. Det var MP som stod och patrullerade runt, men också några som gick inne i skogen med deras hundar. Det var andra soldater där också, med baskrar som också såg ut att gå runt i skogen men också på området där de slagit upp läger. Det var säkert 100-150 man här totalt. Jag såg ett gäng på 10 personer komma rusande ut ur skogen (åt samma håll där jag vet sjön låg) med sådan klädsel CBRS-soldater har (gasmask, skyddsdräkt). Man kunde se att de hade något viktigt att rapportera in då de sprang mot den 2 meter långa soldaten som förde sig med naturlig auktoritet. Han måste ha varit befälhavaren för den här operationen.
Egentligen får jag inte säga mer. Men ni måste få veta.
De släppte mig 3 h efter att de tagit in mig. Jag fick mat, läkarbesök mm. Jag blev också förhörd. Frågorna de ställde var väldigt underliga. Om vi säger såhär. Jag skulle aldrig haft en bild av att Försvaret skulle veta något om något sånt här. Jag trodde att de skulle stämpla mig som någon konspirationsteoretiker eller så men nej.. Istället ställde de frågor utöver det jag såg. De fiskade med frågor som om de hade uppfattningen att jag sett mycket mer än vad jag egentligen sett. "Är du helt säker på att du inte såg 3 objekt ackompanjerat med det första objektet?"; "Det här ljudet som "objektet" gav ifrån sig, du är helt säker på att du inte hört det förut, inte ens från några bekanta som arbetar med naturliga fenomen?", va tänkte jag? Försöker han insinuera något? Något om mina gamla fysikerbekanta, fast de räknas knappast som bekanta. "Hur väl känner ni det här paret?"; "Hur träffades, under vilka omständigheter? När träffades ni? Hur länge sågs ni under det här mötet?"... etc, han kunde inte sluta. Vad ville han egentligen ha ut av mig. Det här paret var egentligen nobodies för mig. Och vad menar han med att det här dunket är något naturligt fenomen? Det jag hörde lät ju minst sagt väldigt artificiellt. De fortsatte att fråga väldigt hårt om halsbandet jag hade i min väska. Det var samma halsband jag fått av fysikersällskapet som hälsat på mig förut. Jag förklarade hela händelsen för dem (förhöraren) som jag förklarat för er. När jag väl berättat klart tog han fram en bild av två personer som låg livlöst bleka intill en strandkant. Samma personer som de på bilden i mitt halsband. Hh-h-ur? Va? Sa jag helt förbluffat. "Dessa påträffades avlidna för 60 år sedan vid denna sjö". Kalla kårar kröp ner min ryggrad. Förlåt?
Förhöraren lade ut alla sina kort på bordet. Han förklarade att de försvunnit efter ett hemlighetsstämplat forskningssamarbete med den Amerikanska regeringen. Tydligen hade de hållit till i underjordiska baser i Lappland, baser som nu enligt förhöraren är förstörda. Det pågick bland annat forskning med partikelacceleratorer - långt före den tidens teknologiska framkant. Basen och projektet var högst hemlighetsstämplat men han berättade för mig, antagligen ur hopplöshet för att komma vidare med det här fallet. De hade tydligen forskat om kvantmekanisk sammanflätning och förflyttning av massa i rum/tidsrum. Enligt förhöraren hade de nått ett genombrott när de plötsligt under mystiska omständigheter försvunnit och senare blivit funna vid en sjö intill en strandkant döda, båda två. De påhittades liggande på rygg bredvid varandra. Trots att fotot var väldigt morbid i sig så såg det ut som att båda de två dött lyckliga. De dog tillsammans.
Efter denna incident hade det här projektet lagts ner och den underjordiska basen hade förstörts. Projektet och forskningen hade förts vidare och fortsatt i USA, utan det svenska paret förstås.
Det var av denna anledning förhöraren var ivrig att veta hur jag fått tag i halsbandet från det avlidna paret. Jag kom på en snabb lögn att jag hittat det vid strandkanten samma kväll jag tuppat av. Jag insåg att förhöraren hade gjort ett stort misstag att inte undanhålla denna information som jag nu kunde använda emot honom för att ta mig ur det här stället. Jag såg det i hans ögon hur han inte alls trodde det jag sa, men han insåg själv hans misstag. Förhöret avslutades, jag fick gå hem. Jag kunde i min omgivning höra det surrande ljudet från helikoptrarna åtminstone 2 dagar framåt. Den tredje dagen när jag visste att de inte var kvar gick jag tillbaka till sjön där paret hade dött på bilden. Jag försökte föreställa händelseförloppet upp till att de dog. Men allt kändes så skumt. Hur kunde de ha hälsat på mig för 7 år sedan om de dog för 60 år sedan?
Det fanns inte så mycket att göra på stranden, längre. Jag kastade några mackor och gick tillbaka till stugan. Jag satte mig framför brasan och läste klart 'Nightfall'. När jag läst klart boken låg jag i fåtöljen och bara kollade in i brasan. Sova gick inte, mitt huvud gick i för högt varv.
Jag vaknade upp mitt i natten, klockan var lite över 0100. Jag hade visst somnat om. Det var helt ljust i stugan från lamporna som fortfarande var tända och brasan förstås. Jag gick upp med filten fortfarande virad runt mig för att släcka ner och släcka brasan när jag hörde ett knakande ljud från trappan till dörren följt av två knack på dörren. Med ett väldigt sakta intervall mellan varje knack.
Vem fan kan det här va? Så här sent? Kom ni ihåg vad jag berättade ibörjan om hur man överkommer rädslan från att sova i en stuga mitt i ingenstans efter första natten? Gud, glöm det jag sa, det kändes som jag var barn igen och livrädd från att sova i min egen säng, ni vet hur man kunde vakna upp mitt i natten som barn och känna hur mörkret bara ville komma åt en trots att lamporna var tända? Så kändes det då, men nu var det någon på andra sidan dörren. Det tog mig säkert 2 minuter för att ta mig modet att ens gå mot dörren. Och personen som knackade verkade tålmodig för han knackade aldrig igen från att han knackat första gången och jag tagit mig 2 minuter att gå mot dörren.
Jag gick mot dörren, kollade inte i kikhålet för då hade det känts som att jag skulle dött,, jag öppnade dörren sakta. Kollade ut försiktigt. Ingen där. Ni fattar inte hur rädd jag vart. Vem håller på såhär egentligen?! tänkte jag. Nästan så att jag bara ville dra ut men personen som knackat skulle ju kunnat stå där varsomhelst och jag visste ju inte hans intentioner. Sedan finns det ingen belysning eller riktig bilväg bra nog att köra på i mörkret. Fyfan asså. Den natten sov jag inte, Jag släckte ner, lade mig i sängen med täcket över huvudet och skakade som bara den.
Vid 0600 (1h sömn) på morgonen därefter vaknade jag av att någon kastade in något genom fönstret. Jag rusade upp och på köksbordet såg jag en tegelsten med snöre och ett meddelande invirat i snöret. Meddelandet läste: "Wöo. Tpexw. 60 åv. Jsxs. Wxverh. Qmhwsqqev. Opsgoer rms. Qsvksr. Jövopevmrk.". Det här är något jag skulle behöva ha hjälp med att tyda för jag har seriöst ingen aning vad det betyder?
Så kan ni hjälpa mig vad det här betyder? Är det något annat språk? Baklänges på något språk? etc? Jag har försökt jättelänge och jag känner att jag bara vill dra härifrån nu.
submitted by hikaren to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


VILL NI SOVA ÖVER MED OSS!? *NU HAR NI CHANSEN* SPELAR FORTNITE TURNERING MED GULDLEO21 FÖR FÖRSTA GÅNGEN ... Betty sover utan oss för första gången - Familjen Reivinger Larsson Fasciabehandling hjälpte Maries sömnproblem TRÄFFAS FÖR FÖRSTA GÅNGEN TESTAR OMEGLE FÖR FÖRSTA GÅNGEN MED MIN SYSTER ♡ LEONAS FÖRSTA ♡ natt i eget rum + köper julpynt ÖVNINGSKÖR FÖR FÖRSTA GÅNGEN - YouTube

Ska träffa en kille för första gången - The best places to ...

  1. VILL NI SOVA ÖVER MED OSS!? *NU HAR NI CHANSEN*
  2. SPELAR FORTNITE TURNERING MED GULDLEO21 FÖR FÖRSTA GÅNGEN ...
  3. Betty sover utan oss för första gången - Familjen Reivinger Larsson
  4. Fasciabehandling hjälpte Maries sömnproblem
  5. TRÄFFAS FÖR FÖRSTA GÅNGEN
  6. TESTAR OMEGLE FÖR FÖRSTA GÅNGEN MED MIN SYSTER
  7. ♡ LEONAS FÖRSTA ♡ natt i eget rum + köper julpynt
  8. ÖVNINGSKÖR FÖR FÖRSTA GÅNGEN - YouTube

Jocke och Jonnas video om någon mot förmodan har missat: http://bit.ly/2H0W4dg Följ oss på våra sociala medier: - Johanna: ♡ Instagram - http://www.instagram... Nu har du chansen för första gången någonsin. Sleepover med Tomas & Malin på Dome! Starta sommarlovet med en 3-dagars helg 15-17 juni tillsammans med Tomas & Malin! I dagens video spelar jag och Guldleo21 en Fortnite turnering som heter AQUA & NYHROX Throwback cup. Detta är första gången vi spelar tillsammans och det gic... ♡ OM DENNA VIDEO: ♡ Leona ska för första gången någonsin sova i sitt eget rum. Vårt rum ligger förstås bara tvärs över. Men det är ett stort steg! Hur gick d... Efter Fasciabehandling : Kan sova för första gången på fyra månader. 'Effekt direkt på kort behandling' Marie har haft stickningar i armen och domningar vilket orsakat sömnproblem i fyra ... Jag & min lillasyster testar omegle för första gången och vi har dunder roligt! Kolla färdigt hela videon och kommentera vad ni tyckte! Glöm inte att prenumerera & klicka på ringklockan! I samarbete med Libero. I dagens avsnitt är det dags för Betty att testa att sova utan Sarah och Olof för första gången. Under tiden passar de på att gå på bio! Innan dess är Olof och ... Som jag sa i videon, det har dröjt pga mitt körkortstillstånd! men nu har jag äntligen fått det och får äntligen övningsköra. Hoppas att ni som jag ser lika ...